Nyheter
Hem / Afrofobi / Har den svenska antirasismen svikit afrikaner?

Har den svenska antirasismen svikit afrikaner?

Skrivet av Kitimbwa Sabuni 2006-05-24 på uppmana.nu
 
Har den svenska antirasismen svikit afrikaner? Har man glömt den specifika rasism som svarta utsätts för? Eller tror man bara att sånt händer i amerikanska filmer? Det är dags att tala om afrofobi tycker Kitimbwa Sabuni, samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund.
 
Ständigt möts jag av samma fråga: Vad är afrofobi och hur ser den särskilda rasism som drabbar svarta ut? Låt mig därför ta er med på en resa som börjar i Afrika söder om Sahara där 30 miljoner människor förgås i aids. Den här tragedin skulle kunna reduceras kraftig med bromsmediciner, men de multinationella läkemedelsföretagen menar att det skulle vara ekonomiskt irrationellt att rädda de här människorna. Så vi låter dem dö och det gör hiv-epidemin i Afrika till det utan motstycke största folkmordet i historien. Hur många skulle sätta Astras och Pharmacias aktieägare i första rummet om en hel generation unga svenskar hotades av utrotning?
Vi korsar Atlanten och hamnar i pigmentokratin Brasilien där den sociala hierarkin i allt väsentligt är uppbyggd på hudfärg efter ett intrikat kastsystem där man hamnar längre ner på skalan ju mörkare man är. Svarta är fattigast och svagast och därför mest utsatta för myndigheternas godtycke.
Det visar sig till exempel i det mindre folkmord som pågår, med målet att eliminera svarta gatubarn i de brasilianska städerna.
Längre norrut, i frihetens land usa, har man berövat en knapp miljon svarta män deras frihet och förvarar dem i sitt överfulla fängelsesystem. Det är svarta män som genom det amerikanska samhällets rasistiska ordning – arvet från slaveriet – drivits in i verklig brottslighet, men lika ofta personer som sitter av långa fängelsestraff för brott som är direkt obetydliga. En av tio svarta män i usa sitter idag fängslad.
 
Vi kan avsluta resan i stockholm en vanlig lördagskväll. Här lever en form av apartheid kvar som chockerar många Sverige-besökare. Där utestängs och förnedras svarta genom att de inte får komma in på krogarna och delta i den sociala samvaron som alla andra. En klubbs exklusivitet bestäms av klientelet. Och svarta, det är bara att konstatera, anses vara sämre folk. Krogar som släpper in svarta tappar i popularitet, etniska svenskar vill inte längre gå dit och därför mumlar vakterna »Ikväll gäller medlemskort« till de tappra svarta som ändå gjort ett försök och ställt sig i krogkön. »Ingen rasism, bara affärer«, menar krögarna.
Denna resa på båda sidor av Atlanten illustrerar att oavsett vart i världen du dig vänder hamnar svarta av hävd längst ner i samhällshierarkin. Den historiska rasismen lever kvar och reproduceras när det gäller sociala förutsättningar som inflytande, makt och ägande. Detta är resultatet av en lång process som berövat svarta människor deras mänsklighet. Detta tog fart i upplysningstiden när det koloniala projektet accelererade.
Upplysningstidens filosofer placerade svarta längst ner i sin rasbiologiska hierarki, vilket fått genomslag ända in i våra dagar. Exempelvis skrev Linné 1758 om den svarta afrikanen att hon är »svart, slapp (kvinnorna har bröst som hänger ner till knäna) och flegmatisk, lat behärskas av sitt godtycke«. Den gode Linné funderade för övrigt länge på om svarta var människor och inte ett slags mellanting mellan människa och apa.
 
De moraliska och materiella skador svarta lidit genom förslavningen och exploateringen av Afrika har gjort svarta till rasismens offer par excellence och detta speciella förtryck förtjänar att lyftas fram. I den svenska antirasistiska rörelsen tillerkänns judar, romer, muslimer och homosexuella ett särskilt skydd. Begreppen antisemitism, antiziganism, islamofobi och homofobi har synliggjort det förtryck och den förföljelse dessa grupper utsätts för så till den grad att diskrimineringsformerna anses som självklara och inte ifrågasätts. Det har också påverkat vilka politiska åtgärder som används i kampen mot rasism och diskriminering. Men när det gäller svarta råder märkligt nog en allmän uppfattning om att man kan bekämpa den specifika rasismen utan att klart definiera och benämna den. Det har lett till ett osynliggörande av svartas specifika utsatthet för rasistiska våldshandlingar, hatbrott, projicerade rädslor och stereotypa bilder av den afrikanska kulturen.
 
Ständigt möter svarta motstånd när det gäller att definiera den rasism vi utsätts för. Andra tar sig rätten att förklara för oss vad som är rasism och hur vi ska uppleva kränkningar. I Sverige – landet där det uppbådades ett massivt folkligt stöd för rätten att kalla bakelser »negerbollar« – visade det sig att det inte fanns något utrymme för en diskussion kring subtil symbolisk rasism mot svarta som Centrum mot rasism öppnade dörren för genom sin kritik av reklamkampanjen för glassen Nogger Black. Ett seriöst försök att problematisera rasistiska lämningar i svensk reklam och populärkultur möttes av en kraftfull motreaktion från samhället. Indignationen nådde sällan skådade proportioner. Förståsigpåarna och debattörerna tävlade om att på olika uppfinningsrika sätt söka överbevisa upprörda svarta om att det de hade upplevt inte var rasism och att det inte var frågan om en kränkning. Sedan fick cmr en grundlig lektion i vad de egentligen borde hålla på med: att bekämpa »verklig« rasism.
Att rasism kan finnas inbäddad i bilder och framställningar ville man överhuvudtaget inte kännas vid och att sådan symbolisk rasism har en koppling till materiella konsekvenser för icke-vita såsom diskriminering på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i rättsväsendet kunde man inte alls se.
 
En av CMR:s kritiker heter Rickard Slätt och som chefredaktör för Expo hade han en framskjuten position i den antirasistiska rörelsen i Sverige. I Expressen 060408 fastslog han att det inte är rasism att kasta bananer från läktaren ner på Djurgårdens svarta målvakt. Slätt glömde bekvämt bort att man i sann Linnéanda jämfört svarta med apor i svenska skolböcker. Det har också gjorts i vetenskapen, i medierna och görs fortfarande i skämt och i vardagliga samtal. Att apan och afrikanen fått utgöra ett begreppspar är en ovedersäglig del av svensk kulturhistoria. Mot den bakgrunden tycker Slätt ändå att det är en helt neutral handling när han tillsammans med kända rasister – för att använda hans egna ord – kastar bananer på Pa Dembo Touray.
 
För Richard Slätt och många med honom är rasism något som återfinns i en handfull suspekta småorter i Skåne, bland högerextremister och möjligen några förvirrade pensionärer. Det tar sig uttryck i marscher på Salemdagen eller ibland i form av våld mot någon värnlös invandrare och det är kampen mot detta antirasister bör ägna sig åt. Idén att rasism är ideologisk överbyggnad, som genomsyrar samhällets alla strukturer och relationer och därför inbegriper alla människor, är bortom deras fattningsförmåga. Detta förtydligar det alarmerande behovet av begrepp som afrofobi eftersom förståelsen av vad rasism är fortfarande är låg.
 
Med »All Means Necessary« ansåg Malcolm X att man skulle föra kampen mot det rasistiska förtrycket. Givetvis ska man också använda sig av begreppsbildning. Jag betackar mig för de akademiska attackerna mot begreppet afrofobi såsom att afro på grekiska har betydelsen vit eller att fobi endast har betydelsen överdriven fruktan. Det är alltid upp till konceptmakaren att fylla ett begrepp med innehåll så låt mig förklara vad jag menar med afrofobi. Ordet utgörs av prefixet afro som står för afrikan och kan jämföras med afro-amerikan eller afrikan-amerikan. Fobi som suffix används i betydelsen ogillande som kan ha sitt ursprung i rädsla, som i till exempel homofobi.
 
Afrofobi är hat mot, rädsla för eller ogillande av svarta och uttrycker en fobisk attityd gentemot Afrikas befolkning och afrikaner i diaspora och deras kulturer. Begreppet innebär en specifik typ av rasism riktad mot svarta. Afrofobi tar sig uttryck i rasdiskriminering, marginalisering, systematiskt våld, förföljelse och förtryck i olika samhällen över hela världen.
Rasismen mot svarta är inte väsenskild från annan rasism däremot specifik såväl i utövande som i diskurserna som legitimerar den. Begreppet afrofobi skall ses som ett försök att lyfta som fram denna skillnad. Begreppet belyser och värderar rasismen för att kunna lägga den till den samlade kunskapen om fenomenet. Precis som antisemitism och antitziganism har afrofobi kommit att bli en del av en begreppsmässig kanon.
Det måste vara möjligt att konceptualisera den särskilda rasism som drabbar svarta utan att hela tiden möta mothugg och behöva ge sig in i långa diskussioner.

Om Skanafrika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *